Påväg till B's grav nu. Lyssnar på en av hans skivor, få höra hans röst, hans musik. Arvet han lämnade efter sig. Det som är substitutet för de barn vi aldrig fick.

Skall möta A på centralen och åka ut tillsammans. Det behövs nog för jag känner hur allt smyger sig på ju närmre graven jag kommer.

Det gör ont...

Ångesten står mig bokstavligt talat upp i halsen. Den känns längs luftrören och mitt i bröstkorgen. Fysiskt ångest, den värsta! Jag vet inte vad den beror på även om jag har en ganska god idé om att det är blandningen mellan B's dödsdag och att A kommit hem från Tyskland och jag är livrädd att han "kommit på" att han inte vill vara min vän längre.
Hur jobbigt vi än har haft det så älskar jag honom som vän och skulle bli helt knäckt om han kommit på att han inte vill vara vänner längre, trots allt han lovat!

Igår var det så illa att jag lyckats somna en kort stund och vaknade av att ångesten högg i bröstet! Jag vet inte riktigt vad fan jag skall göra åt det, lär ha slut på stesolid innan måndag redan. Vill inte knapra piller men om någon har ett bättre förslag är jag verkligen öppen för det!
Kör på 200 mg extra Lyrica nu till morgonen för idag har jag saker att gör och har inte tid att paralyseras av ångest jag ändå inte kan ta på!

Idag skall jag fika med en gammal vän från hemstaden och sedan åka ut till Olle och dricka lite och mysa. Jag har varit så lamslagen av ångest och allmänt dåligt mående så länge att jag tänker inte låta det styra mig längre. Jag stoppar hellre i mig några extra tabletter så jag kan få riktig ångestlindning i form av trevligt sällskap.

Har ju haft feber och hosta men jag tänker ta me fan dricka idag ändå! Så värt det, måste bara äta något riktigt sliskigt, typ pizza, som kan suga upp alkoholen innan så jag inte blir plakatfull som ju lätt kan hända när Demonic dricker!

Efter förra inlägget grät jag i typ 6 timmar av och till, fick ut lite av att gå på MBTn även om jag tagit stesolid och ändå hade ångest. Jag pratade mycket om B där och det har känts mycket lättare efter det. Gårdagen var inte alls så jobbig, mest att jag tänkte på det fina vi hade och inte sorgen.

Hade en febertopp igår också, var hos läkaren för hostmedicin och jag fick som vanligt Cocillana. Det är lite jobbigt att den består av typ 80% socker och sen alkohol och morfin. Jag känner inget på den så förutom att man blir lite mysig i kroppen. Men läkaren undrade om jag skulle ta sänka ifall jag behövde penicillin vilket jag avböjde. Jag tror inte på penicillin om det inte är absolut nödvändigt och jag tänker inte ta det när jag är förkyld. No sir!
Men jag har så sällan feber också så jag gick runt och kände mig hög, skumt som fan.

Idag kommer A hem från sin "nya" i Tyskland och jag har sån ångest.
1. För att det har vart så lungt och dramafritt när han vart borta!
2. Jag är livrädd att han kommer stöta bort mig som vän nu när han hittat någon ny.

Ja, det låter väldigt motsägelsefullt, och det är det väl också antar jag. Men jag älskar honom som människa och vän och det kommer jag alltid att göra och mitt hjärta skulle verkligen krossas om vår vänskap försvann! DÅ skulle jag gå under!
Jag hoppas däremot att den nya kärleken kan få honom att se på mig mer som en vän och släppa alla flickvänskänslor. Det hade varit så himla skönt!
Jag tror att jag skulle slippa dramat då också.

Jag har slarvat med maten, ätit kinamat, pizza, druckit alkohol, ja ni fattar. Så jag är två hg från 60, vilket innebär skärpning för min del!
Mitt BMI har gått från 25,5 (71 kg) till 21,4 sedan maj, så jag borde väl inte klaga så, jag har ändå klarat 10 kilo, jag vet att jag klarar 10 till, iaf 8 till.

Ett litet problem på psyk är att min litium ssk väger mig varje gång vi ses, med andra ord kan de följa min vikt. Som tur var vägde jag typ 62 när första invägningen var, annars hade det nog varit lite mer alarmerande för de.
Måste egentligen palla mig iväg någon dag och göra proverna men eftersom ALLA är helt inkompetenta förutom på de riktiga labben (Danderyds sjukhus/Karolinska typ) och de måste sticka mig minst fem gånger måste jag inte bara komma ihåg när sista dos var, jag måste palla mig dit exakt 12 timmar efter sista dosen. Kommer INTE ta på vårdcental en gång till!

Nu börjar min helvetesvecka! Jag började störtgråta runt fem och ringde mamma, det hjälpte iaf!
Imorgon är B's födelsedag och måndag hans dödsdag. Ångesten stiger för varje dag, sorgen också.
A som var nära vän med B har bråkat en massa om ett inlägg på Facebook av en annan av B's vänner. Att A ens har mage att bråka med mig om något så jävla trivialt som hur andra skall hylla B på måndag! De gör som de vill, och jag bryr mig inte om vad andra gör.

Undrar om han någonsin kan ens föreställa sig vad jag vaknade upp till den morgonen, och jag vill inte minnas B så men det är en bild som etsat sig fast i hornhinnan!
Samtalet till polisen kommer jag till och med ihåg även om det var på tyska så förstod jag vad de sa. "Han ser ut som en död människa". Inte förrän jag hörde de vidriga orden "einem Toten person" förstod jag att han kanske inte lever, innan dess fanns det inte i min världsbild att han kunde vara död.
Jag försökte ta hans puls men jag var för skakig för att klara något!
Jag höll honom i min famn och väntade på en ambulans som skulle hjälpa honom men när polisen kom sa den kvinnliga polisen; "He has death-marks".
Jag trodde inte på de, jag ville inte tro. Sedan fick vi lämna rummet och jag satt apatisk på en säng. Jag fick se honom en sista gång innan de tog med honom. Han såg ut som att han sov, så fridfull.
Jag skickade med honom ett krucifix som vi köpte i Rom.

Resten av dagen är dock helt suddig. Jag höll på att låsas in på psyk i fucking Tyskland men tillslut släppte de mig så jag kunde åka hem.
Jag hade en präst som tog hand om mig eftersom han var den enda engelskspråkiga och han ordnade med allt och hjälpte oss verkligen.

Jag har aldrig berättat allt detta för någon, det har varit för svårt även om det var två år sedan.
Jag kommer ihåg att jag ringde hans föräldrar, jag vägrade låta vännen som var med oss meddela någon vad som hänt innan hans föräldrar fick reda på det så de vi skulle möta upp i Belgien sa vi till att B var på sjukhus.

Vaga minnen från dagen. Åkte hem den dagen och mamma och min syster mötte upp mig i Göteborg när vi kom dit dagen efter!

Jag vill aldrig någonsin förlora någon så igen. B var den finaste människa som fanns. Jag kommer alltid att älska honom och han kommer alltid vara min fästman.

Fan, ångest. Sitter och får i mig dagens första (och enda??) mål, Findus Kött och Grönsakssoppa, det är ju visserligen bra antar jag, men jag skall dricka ikväll och jag vet hur det blir om jag inte äter något "vettigt" helst bröd eller så som kan suga upp alkoholen.
Skall bli hur najs som helst ikväll! Skall träffa en gammal vän som jag aldrig sett IRL eftersom hon bor i USA. Fett najs!

Blivit kompis med en snubbe som fixade översvämmningen i tvättstugan, haha, jag spelade Candy Crush och han jobbade. :)
Bara torktumlaren kan bli klar snart så jag kan slänga in det sista och dra till bolaget!

Until then; måla naglarna eftersom de flisar sönder sig och sminka mig!

Det är ganska jobbigt att inse att man kommit ur ett misshandlesförhållande, för när A drack var det psykisk misshandel för ofta för att det skall vara "bara en fyllegrej". Han var så elak en kväll förra året att jag tog en dödlig överdos och insåg precis efteråt vad jag höll på med och hamnade på IVA och ni vet väl själva resten.

Det är så jävla jobbigt att veta att jag sålde min cello så han kunde supa, jag gjorde allt för att få fram pengar så att han kunde supa! Jag drog ner på maten, så det fanns pengar kvart till cigg.

Allt som har lett till detta. Att jag är glad att vi inte är tillsammans längre. Och jag hoppas han har det bra i Tyskland!

Jag vill vara hans vän, men tills han har börjat arbeta med sig själv vill jag inte vara hans flickvän!

Skulle till gymmet idag men då funkade inte mitt kort. Såklart, första gången sedan uppbrottet som jag ens funderat på att gymma och så funkar det såklart inte. Inte går det att ringa heller, men det är väl därför man betalar 200:- i månaden och inga sats-priser!

Mår inget vidare idag faktiskt. Fick reda på en sak igår som påverkade väldigt mycket, kan inte säga mer för jag har lovat att hålla det tyst. Men jag känner mig arg och sviken, så mycket kan jag säga!
Så, Stesolid imorse, även om jag inte får ta det innan MBTn egentligen så har de sagt att om det är mellan att ta en stes och inte gå alls var det bättre med en stes sa min terapeut uttryckligen till mig.

Har gjort mig i ordning mycket mer än jag brukar, dölja den inre smärtan genom att se pigg och fräsch ut, då kanske ingen behöver fråga hur jag mår..

Vet inte vad fan jag skall säga på MBTn för det här är dessutom inget jag vill prata om, alls! Och speciellt inte i gruppen.

Som tur är skall jag käka lunch med min polare "Djurgårdaren" (kan vi döpa honom till), han har alltid en förmåga att muntra upp mig!

Nä fuck, nu måste jag dra, men idag kommer jag kanske lite sen, det får gå. Orkar inte bry mig..